pily

Idag är det ett år sedan min älskade Hobbe dog. Den kvällen kommer jag aldrig att glömma, och det var det hittills värsta dygnet i mitt liv. Jag har svårt att förstå att det har gått ett helt år sedan det hände; jag minns det som igår. Chocken, förnekelsen, paniken, smärtan... Alla frågor som jag plågades av dagarna efter; Gjorde jag rätt eller fel? Kunde han ha blivit frisk? Kunde han ha levt normalt i flera år till? Kunde jag ha gjort något för att förhindra att han fick en blodpropp? Vad kunde jag ha gjort annorlunda? Var det bäst för honom att få somna in?
Jag ångrar så fruktansvärt mycket att jag inte pratade mer med honom den där lilla sista stunden vi hade kvar tillsammans innan sköterskan kom in med sprutan. Jag önskar att jag hade sagt allt jag ville och borde säga. Jag hoppas innerligen att han förstår att jag tog beslutet för hans skull och att han inte är arg på mig för det. Jag hoppas och vill tro att han har det bra där han är nu. Jag pratar med honom nästan varje kväll när jag går och lägger mig, och jag vill gärna tro att han är med oss och kommer och hälsar på ibland. Jag hoppas att han tycker att han hade ett bra liv med mig och de andra kissarna, och att han vet hur mycket han betydde och fortfarande betyder för mig. Jag sa många gånger när han levde att "När Hobbe dör så dör en del av mig." och det stämmer. Trots att jag har underbara Otis och Tilda, så känner jag en tomhet; det är något som fattas.
Jag fick 15,5 år med Hobbe, och det är jag oerhört tacksam för. Men jag saknar honom så mycket!  *gråter*