pily

Jag har ett problem. Det började för många år sedan, då mest som en åsikt, men nu har det gått så långt att jag mår dåligt av det och därför har det blivit ett problem för mig.
Jag är inte särskilt förtjust i barn. Jag vill inte ha några egna och jag förstår inte varför folk skaffar barn. En av anledningarna till varför jag själv inte vill ha barn är att jag vill inte ha ansvaret och alla "måsten" som följer med barn. När någon berättar för mig att det är barn på väg så är oftast min första tanke "Varför?"  samtidigt som jag försöker le och klämma fram ett "Grattis".
Det som av detta har blivit ett problem och som jag har börjat må dåligt av är att jag inte kan glädjas för andras skull när det gäller barn. Att jag själv inte vill ha några är en sak, men jag borde väl åtminstone kunna vara glad för de som vill ha och skaffar barn? Jag kan inte!!!  :(  Jag vill och jag försöker, men jag kan inte.
För ett par veckor sedan fick jag veta att min mormor och morfar äntligen ska få barnbarnsbarn. Jag vet att de har väntat på det i så många år och jag vet att de är jätteglada för det. Jag önskar bara att jag också kunde vara glad för det, eller i alla fall vara glad för deras skull åtminstone. Men jag kan inte.  :(
Så nu sitter jag här och är jätteledsen för att jag inte kan glädjas åt andras barnglädje.  *lider*

Jag har diskuterat det här med en vän och vi är överens om att det förmodligen ligger något djupare bakom mina känslor för det här. Vi har kommit fram till att jag nog måste försöka göra något åt det, och det är ju inget jag kan komma till rätta med på egen hand så det lär i så fall förmodligen bli någon form av proffessionell hjälp.  :S