Sorg

Gårdagen var en väldigt sorglig dag. Den var jobbig, hemsk, fruktansvärd och smärtsam.
Jag förstod redan när jag vaknade att den skulle bli det. Så fort jag såg Tilda så visste jag direkt att det var dags. Det var dags att göra det rätta. Det var dags att släppa henne.
Jag ringde till veterinären och de bokade in oss kl. 10.30. När vi kom dit hade de förberett rummet som vi skulle vara i med en filt och tända ljus. Veterinären gav Tilda sprutan och sedan fick jag sitta ensam där medan hon somnade i min famn.

Jag vet att jag gjorde rätt. Men det gör inte mindre ont för det. Hur många tårar har man egentligen? De verkar inte vilja ta slut. Det räknar jag i och för sig inte med att de ska göra än på ett tag. Jag minns hur lång tid det tog när Hobbe togs ifrån mig, och jag kan fortfarande bli väldigt ledsen trots att det har gått nästan fem år.
Det kommer nog att ta ett bra tag innan jag vänjer mig vid att det bara är jag och Otis. Han sover mest, så det är väldigt tyst och stilla här nu. Jag tror inte att min hjärna helt har förstått det än, för hela tiden väntar jag på att Tilda ska komma gående från ett annat rum, hoppa upp till mig i soffan och sängen, eller helt enkelt bara höra henne någon annanstans här hemma. Jag vet inte hur många gånger sedan i går som jag har gått till hennes favoritplatser för att se så att hon verkligen inte ligger där. Min hjärna tror, eller snarare vill, att hon ska ligga där hon brukade ligga. Men det gör hon ju inte. Och jag kan inte sluta gråta.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0