pily

Efter en vecka med några mentalt jobbiga händelser på jobbet var jag i kväll hos min vän Hanna och åt mat. Eftersom hon också jobbar inom samma bransch som jag så var det skönt att få prata lite med henne om det som har hänt, för hon förstår vad jag upplever och hur jag känner angående det.

Med det arbete som jag har får jag ju tyvärr se mycket elände och lidande, och djurvän som jag är så påverkas jag mycket av det. Det, i kombination med alla dumma människor som finns och situationen med Covid-19 och allt vad den innebär, har den senaste tiden fått mig att bli mer och mer less på allt.

När det dessutom den senaste veckan hände ett par riktigt tragiska saker (igen) med patienter så var det nog för mycket. På väg hem från jobbet i går orkade jag inte längre hålla ihop utan då kom tårarna och jag kände hur jag sjönk djupt ner i en mental svacka.

När jag kom hem fick kissarna, både mina två egna och de två jourpojkarna, massor med pussar och gos för att jag behövde det innan jag tillbringade hela kvällen i soffan med att känna mig så otroligt ledsen och nere. Natten blev inte bättre; jag hade nästan ångest när jag skulle sova och det första som jag tänkte på när jag vaknade var allt tråkigt som hände i veckan.

På BodyCombat-passet i dag på förmiddagen kändes det som att jag skulle börja gråta igen och det var skönt att åka hem därifrån och få vara ifred med mina tankar och känslor. Jag förstår att jag nog behöver prata med någon och det var bra att jag i alla fall kunde prata lite med Hanna i kväll. Men jag tror att jag skulle behöva prata med någon "på riktigt", för jag orkar inte med allt elände och alla tråkigheter just nu. Jag ska försöka att ta mig upp ur det här mentalt djupa hålet själv, men om jag känner att jag inte klarar av det så får jag fundera på att ta hjälp. Jag hoppas att jag kan sova lite bättre i natt och att jag känner mig lite mer uppåt i morgon.  :/